jag har nästan lust att slå en volt!
det är ingen synvilla. det är kommentarer ni ser under förra inlägget.
bloggen är lagad. den är hel igen! man kan kommentera, rss -prenumerera och klicka på länkarna.
är det inte fanstiskt så säg!
tack brorsan. allt är förlåtet!
Shanghai är trots sitt rykte om att vara billigt och allt det där kinatjaffset. rätt tråkigt om man är en fattig praktikant med en liten symbolisk “här har du så att du överlever” summa till lön. I alla fall om man har minsta lust att ha ett socialt liv med icke lokalbor. Vilket man faktiskt har ibland, jag lovar. Speciellt om man som jag, totalt kan säga ungefär tre mer eller mindre korrekta meningar på kinesiska.
I fredags var det Svenskt “after work”.
Elin drog ihop ett jättegäng till middag innan. 15 personer blev det. vi gick till ett vietnamesiskt ställe. Som ligger på en av de finare adresserna i stan.
när man är många så är standardsituationen att man beställer in jättemycket mat som ställs fram på ett runt snurrbord, alla dricker vad de vill ha och sen i slutet av kvällen delar man på notan.
Notan blev 247 kr var.
my god. det var ju inte ens särskilt gott.
men sällskapet var trevligt. och alla andra svenskar som är här är ju sådana fantastiska, drivna intelligenta människor så de har ju inte gått och skaffat sig skitjobb, med skitlön, direkt.
(jag säger inte att jag har ett skitjobb. och med kinesiska mått mätt är min lön inte dålig alls). men det blir ändå lite knöligt att få det att gå ihop när de man gärna skulle vilja umgås med då och då, råkar tjäna ungefär 10 gånger mer än en själv.
jag kände mig som en ensam version av Joey, Phoepe och Rachel i det där vänneravsnittet när resten av gänget inte förstår att de inte har lika mycket pengar, och envisas med att gå till dyra restauranger och sedan dela notan rakt av - utan att refklektera över att de tre bara ätit varsen förrätt, och druckit vatten till maten.
står det på google analytics att jag hade igår. 6 besökare. jag vet inte vad jag ska säga. är bloggen så dålig? ljuger ni när ni säger att ni läser varje dag? eller är sidan så jävla trasig att den inte ens kan registrera besökare ordentligt?
kan inte alla som går in idag maila mig på: maja.safstrom@gmail.com
så får vi se hur många det blir.
för om den där siffran stämmer så tror jag inte att jag vill fortsätta.
som redan uppmärksammats här på bloggen. tycks det vara omåttligt populärt bland den kvinnliga kinesiska befolkningen att göra peacetecknet då de hamnar framför en kamera.
det finns lite olika varianter på de här två fingrarna i luften. somliga håller dem horisontellt, nära ansiktet. andra lite framför kroppen. och vissa liksom sträcker fram hela armen.
jag hade noterat dessa skillnader men snarare sett dem som individuella varianter än någonting annat mer betydelsefullt.
Tills häromdagen, då jag blev informerad av tjejerna på kontoret att det faktiskt är en generationsfråga.
Denise hade vänligheten att demonstrera hur man gör beroende på vilket årtionde man är född.
det händer så mycket konstigt här hela tiden.
men det är fantastiskt hur snabbt man accepterar läget och tänker “det är väl inga konstigheter” - om det mesta.
vi blir ju bjudna på lunch på jobbet. man får beställa mat för sammanlagt 50 kr per vecka. Rätterna kostar mellan 6 och 18 kr så det går bra. men man får bara beställa från två bestämda ställen. och oturligt nog är den maten inte vidare god alls.
på senaste tiden har jag och nicole rebellerat, och beställt mat från andra ställen. när sekreteraren kommer förbi med den stora lappen där man skriver i vad man vill ha, brukar jag titta bort mot nicoles plats. och då nickar hon och ler finurligt, och så säger hon “spicy noodle soop today?” eller något annat smarrigt. och då nickar jag ivrigt, och så tackar jag nej till lunchen från kontoret.
men det jag skulle komma till var i själva verket soppan. den levereras nämligen med vätskan separat! - i en genomskinlig plastpåse.
jag var lite chockad i början men nu är det ju inget som jag höjer ögonbrynen åt precis.
men jag tänkte ändå, baserat på min ursprungliga reaktion, att ni kanske tycker att det skulle vara spännande att se. Så här kommer min spicy noodle soop i bilder.
10 kr kostar kalaset inklusive leverans.
Notera att vi har gamla ritningar som bordsunderlägg.
Först används papprena en gång.
När man sedan är klar med sin utskrift och inte behöver den mer, lämnar man den i en låda i kopieringsrummet, så att den kan användas en gång till, på baksidan.
När även den utskriften är färdigförbrukad blir den till underlägg på lunchbordet.
Det är kontorets eget lilla kretslopp kan man säga.
Min rygg tycks väcka betydligt större intresse hos er, kära läsare, än mitt senaste förvärv på klädmarknaden.
Det kan jag förstå. Det var på tiden att det blev lite naket här på bloggen.
Därför bjuder jag nu på en uppdatering av min ryggstatus.
Som ni kan se är märket på högra skuldran (bilden är ju tagen mot en spegel, så det är faktiskt den högra man ser.) mycket mörkare än de andra.
Det är just den jag har haft problem med.
När han skulle dra av glasburkarna gick det ganska lätt på de flesta ställen, men just där var det som att den satt fast med världens kraft. han fick riktigt slita för att få av den, och det gjorde fasligt ont.
Men jag ser det som ett tecken på att den här behandlingen fungerar.
Hursomhelst har bulorna lagt sig nu, och färgen har gått mot en mer blålila ton.
det ser spännande ut tycker jag.
nu är ni säkert hemskt nyfikna på vad det var jag fick med mig hem från klädmarknaden den här gången!
det här förklädet minsann!
det var något av en impulsbeställning och jag hittade på “modellen” på plats. fickorna blev lite väl stora kanske, men på det hela taget blev det välidgt tjusigt om jag får säga det själv. inte så praktiskt däremot med tanke på att varenda liten fläck kommer att synas. men det är väl smällar man får ta helt enkelt.
min värk i högra skuldran har kommit tillbaka av allt caddande den senaste tiden.
påvägen hem från jobbet traskade jag förbi ett massageställe.
jag beslöt att gå in och se om de kunde kurera mig.
när jag såg prislistan insåg jag att jag hade kommit till ett ställe dit nog mest lokalbor går. priserna kändes nämligen väldigt väldigt. lokala.
en timmes massage kostade 35kr. det valde jag.
jag fick följa med en kille upp till “övervåningen” som var helt klädd i furu; golv, väggar och tak. Egentligen var det snarare ett loft, för jag, med mina 173cm, kunde inte stå rakt där uppe (ingen annan verkade dock ha det problemet)
jag fick lägga mig på en brits. och blev snabbt varse om att det här inte skulle bli någon härlig avslappnande oljemassage. nej det var kläder på, och hårda tag.
det är nästan ansträngande som ett träningspass att bli så där ordentligt masserad. men säkert väldigt effektivt.
Efter en timmes ihärdigt knådande och bankande var det klart. och då gick jag ner för trappan och tänkte betala.
en kvinna visade prislappen och frågade om inte jag ville ha ett fotbad och fotmassage när jag ändå var där. 25 kr skulle det kosta.
varför inte . tänkte jag.
jag fick sätta mig i en jättefåtölj och så kom killen tillbaka med en stor träbalja med rykande vatten och några örter i.
det var så varmt så att det stack i fötterna när jag stack ner dem.
sedan tog han upp en fot, tittade på mina hårda fotsulor och frågade om jag ville ha pedikyr.
han pekade på prislistan. 10 kr.
varför inte, tänkte jag.
då gick han och hämtade en låda. och så satte han igång.
han trimmade mina naglar. med en kniv! han var väldigt skicklig.
sedan skrapade han bord mina sommarfötter som jag slitit så hårt för.
han liksom skrapade med en kniv och det kom så mycket hud så från min vinkel såg det snarare ut som att han rev parmesanost.
fötterna blev väldigt mjuka och fina.
sen masserade han mina fötter i en timme.
när det var klart tog jag återigen på mig skorna och gick till kassan för att betala.
då pekade killen på min skuldra och sa att den var väldigt spänd och så pekade han på något på prislistan som jag inte förstod men som kostade 25 kr.
varför inte, tänkte jag.
vi gick åter igen upp för trappan till det lilla loftet och den här gången fick jag gå in i ett litet litet rum.
nu skulle jag ta av mig tröjan och lägga mig på mage.
sen såg jag inget mer men jag hörde att det klirrade.
och så var det som att han gjorde tusen nålar på en punkt på min rygg.
jag anade vad som höll på att hända. jag har nämligen sett det någonstans förut. man tar runda glasburkar och värmer upp och vrider på ryggen.
det dunkade i hela kroppen och i början gjorde det så ont så att jag ville skrika.
men sen efter ett tag gick smärtan över till att bara stickas och ryggen snarare domnade av.
killen lade över en handuk och då och då rörde han på glasburkarna som var fastnaglade på min rygg.
sen tog han bort dem. det sa klick när luften slapp ut.
jag kände med handen på ryggen och det bucklade ut där glasburkarna hade suttit.
sen gick jag ner och den här gången fick jag betala. 95 kr blev det totalt för den 2,5 timmar långa behandlingen.
när jag kom hem gick jag raka vägen till badrummet för att se mig i spegeln.
och möttes av den här synen…
det är lördagmorgon och jag ska faktiskt till jobbet idag.
det ska bli trevligt. jag har massor att göra och det är ett roligt projekt. Dessutom får jag byta den här helgen mot två dagars ledigt när jonatan kommer. hur grymt är inte det!!!
Vi var ett gäng som satt kvar till sent igår. Vid 22.00 när alla cheferna gått började det strömma ballader ur högtalarna.
den sekunden älskade jag mina söta kollegor. det var så gulligt.
I de kinesiska balladerna är ungefär 50 procent av låttexterna “wo ai ni” jag älskar dig. men det roligaste är inte de kinesiska som spelas. utan de engelska. det spelas nämligen Celine Dion och Maria Carey och andra oförglomliga 90-tals klassiker så att det står härliga till! Det är som att vara tillbaka på ett mellanstadiedisco när det var dags för tryckare.
men de andra kommer inte in förrän vid tolv idag, och jag har ingen nyckel till kontoret, så jag hinner en sväng till klädmarknaden och hämta ut några saker som jag beställde för två veckor sen men inte hämtat än.
man får fina rosa tunna kvitton när man beställer kläder. med en liten provbit av tyget man valt. de här kvittona har legat och bränt i plånboken och det ska bli så himla spännande att se reslutatet.
när jag tog studenten fick jag ett väldigt fint halsband av Alexandra, mammas faster (som händelsvis råkar vara några år yngre än mamma, men det är en annan historia).
det är ett silverhalsband med ett stort hjärta.
jag älskar det, och det har fått följa med runt min hals nästan varje dag sedan dess.
men för några veckor sedan märkte jag att huden hade blivit lite irriterad, precis där hjärtat vilar. så jag tog av det och tänkte att det kanske var bäst att inte ha det på sig på några dagar.
jag hängde det i badrummet.
när jag kom tillbaka till shanghai efter att ha varit i sverige i två veckor upptäckte jag att hjärtat hade bytt skepnad.
det hade blivit alldeles matt och brunfläckigt. Det såg bedrövligt ut. “Så går det när man överger mig”. Var det som att det sa till mig.
så här i efterhand kan man kanske konstatera att det väl inte är den mest optimala förvaringslösningen att hänga ett silversmycke på en metallhängare i ett våtrum.
men tänk att. jag kom tillbaka hit och kände mig hjärtekrossad och ensammast i världen. Och så hängde mitt hjärta där i badrummet. och såg ut precis så.
jag håller på att få en visdomstand.
Och som om inte det vore pest nog har jag dessutom en förkylningsblåsa under tungan.
Det gör så himla ont.
min mun är som ett enda öppet sår känns det som.
Sist något liknande hände var jag fjorton år och gick i nian.
Jag hade märkt att det börjat komma tänder längst bak i munnen och drog den för mig självklara slutsatsen att det var mina visdomständer! jag menar, vad skulle det annars vara?
vilken grej! äntligen var jag tidigt utvecklad med någonting.
När jag berättade för mina vänner i skolan hade ingen annan fått sina.
wow. först av alla… YES! det brukade ju jämt vara tvärtom.
Någon beläst person påpekade att “oj, det var väldigt tidigt”, och sa att man inte brukar få de förrän i 17-18 års åldern.
“kanske andra, men uppenbarligen inte jag!” tänkte jag och sträckte stolt på mig.
En dag beklagade jag mig (fast mest för att passa på att skryta såklart) för mamma om att det gjorde ont för att jag nämligen höll på att få mina visdomständer.
jag minns fortfarande hennes blick när hon svarade. ni vet. den där “men lilla gumman”-blicken…
“maja, det är nog inte dina visdomständer. det är nog dina 12-års tänder som håller på att komma fram, för du har väl inte fått dem än?”…
det kan inte vara sant. tänkte jag. “tolvårständer” finns det tolvårständer nu också. Jag ville sjunka genom jorden och dö lite.
och nu sitter jag här. 22 år gammal och håller på att få mina riktiga visdomständer. Den här gången hade jag mer än gärna varit ännu senare än alla andra. ja, de hade faktiskt gärna fått låta bli att dyka upp över huvud taget.
idag kom den!
som ett brev på posten - bokstavligt talat.
och den var ännu finare än på bilden.
“that is a beautiful orange colour.” utbrast nicole, som innan varit lite skeptisk till mitt färgval.
man måste skriva in allting själv. datum och månad och så. men det tycker jag är väldigt smart. då kan de ju sälja samma kalender året runt - och år efter år om de vill.
jag tycker annars att det är ett av problemen med almanackor. man måste liksom pricka in så att man skaffar den i januari. och visst köper man den senare är den antagligen på rea. men då sitter man där med en almanacka som är halvt tom. det är ju bara tragiskt. och sen måste ju alla de som inte säljs i tid slängas. nej - jag gillar den här varianten bättre.
nu har jag skrivit in allt roligt som är inplanerat i vår. åh jag längtar så mycket efter mina besök.
jag kan knappt sitta still när jag tänker på hur lite tid det är kvar tills jonatan kommer!
jag är nog världens lyckligaste. varje månad får jag finbesök.
i feruari kommer jonatan.
i mars kommer jessica och sanna
i april kommer erika
och i maj kommer mamma
det ska bli så kul att ha er här!!!!
idag tänkte jag inte skriva något nytt utan itsället uppmana alla att läsa det förra inlägget, om expon. noga. jag vill inte att det går förlorat i mängden. det tog nämligen hemkst lång tid att göra. och det är dessutom ett sällsynt fint inlägg.
vi hörs.
I maj invigs Ex
pon här i Shanghai.
Det kan ingen ha missat som har satt sin fot här sedan, ja iallafall September när jag kom hit.
Staden är nämligen fullkomligt tapetserat med bilder och videor och inte minst med den fula blåa maskoten Haibao.
.
.
.
i helgen ordnade gulliga elin så att vi fick komma in på själva området och kika hur det gick med bygget!!!!
det var väldigt spännande. och shanghai bjöd på sitt allra finaste väder.
När vi kom in och blev avsläppta var alla först lite smått chockade över hur stort det verkligen är.
vi tog oss upp på den upphöjda gången, som har de här svampliknande taken.
Det var härligt att gå där uppe.
i bakgrunden ser ni den röda kinesiska paviljongen. Den är helt enorm. Trots att de andra ländernas paviljonger inte direkt är små, ser de ut som små dockhus bredvid Kinas.
jag blev nästan mest fascinerad av alla arbetarna. Det kryllade av dem. Vi var där på en lördag men det märktes inte.
Vi fick ta på oss fina hjälmar och gå in i Sveriges paviljong. Den är tyvärr inget att hänga i julgranen. Det är Sweco som har fått göra den. Inget ont om Sweco, men det är en total katastrof att Sverige inte hade minsta tillstymmelse till tävling för att får fram det bästa bidraget. Helt ofattbart. Men det förtjänar ett helt eget inlägg så den diskussionen tar vi inte nu.
Längst ner har jag klistrat in ländernas fotorenderingar av hur byggnaderna ska att se ut när de är färdiga. de flesta bilderna är tagna från archdaily.com där ni även kan läsa mer om alla bidrag.
.
Vidare till Danmark:
Danmarks paviljong ligger bredvid Sveriges.
Den är en av de finaste stycker jag.
Den är som en loop.
Det ska vara cyklar i.
Från början skulle fasaden vara perforerade hål som bildade köpenhamns skyline, men det verkar som att de gett upp den iden och bara gjort hål efter var lasterna är stora och små. det kanske blir fint det med.
Bäst av allt är att de ska skicka hit den RIKTIGA LILLA SJÖJUNGFRUN. under tiden ska en kinesisk konstnär få ställa ut en skulptur i köpenhamn där den lilla damen vanligtvis brukar sitta och titta ut över havet.
.
Här kommer Spanien.
Spanien har en ganska rolig form. Just nu ser det ut som att de håller på att bygga en berg och dalbana.
Sen skulle den täckas in i rotting. det verkade helt sjukt. helt sjukt bra.
Men hur skulle det gå till? vem skulle väva rottingen var den stora frågan. Jag såg framför mig hur man mobiliserat alla Spaniens mormödrar och farmödrar som i månader fick sitta och väva fasaden till paviljongen.
Till min stora besvikelse hade de nu satt upp en ny fasadbild framför bygget.
Ingen rotting fanns kvar.
Det nya skalet påminde lite om ormskinn på bilden. Synd att de inte gick all in på rottingen. det hade verkligen varit flott.
Vi fick se en del små missöden också. Så kan det gå.
.
Här är mexikos. En annan favorit.
Det enda man ska se av paviljongen från gatan, är färglada saker på vita tunna pinnar, på en sluttande gräsmatta.
De ska föreställa flygande drakar har jag för mig.
Sedan är själva byggnaden under den upphöjda gräsmattan.
Oroväckande nog var de skira pinnarna just nu tjocka bruna klumpiga saker.
Jag hoppas att det ordnar sig till invigningen. jag tror på er mexiko!
.
Malaysia har en väldigt fin paviljong.
Den ser väldigt malaysisk ut.
Man kan verkligen säga att de har tagit sin byggnadstradition till sin spets. bokstavligt talat. (ha ha)
Det visade sig att taket är gjort av stål. Så himla fint.
men när vi var där var de i full färd med att täcka över det.
synd tycker jag.
.
Här är hollands bidrag:
Den Holländska paviljong heter “Happy street”
Den är helt knasig.
De har till och med byggt en gul tulpan.
Men något säger mig att den kommer att göra succe.
Expon är faktiskt ett jippo.
Och säga vad man vill om designens stilrenhet och allt det där, men nog är den upplevelsearkitektur när det är som bäst!
.
Storbirtaniens paviljong är också helt jätteknasig.
Den ser ut som en lysande igelkott.
Men jag tror att de har tänkt helt rätt.
Det här är faktiskt bara en temporär liten paviljong, så varför inte gå all in och experimentera lite med nya material och ideer. Jag är väldigt spänd på att se hur den blir när den blir klar. Redan nu ser platsen framför väldigt stilig ut med sitt böljande betonglandskap med skarpa kanter.
nu orkar jag inte skriva mer. men jag kanske uppdaterar det här inlägget med fler bilder så småningom.
jag har tänkt i några dagar att jag borde skaffa mig en kalender.
det måste man ju ha om man ska få så fina besök som jag ska få i vår. så att jag kan titta i den varje dag och längta.
men jag har inte kunnat hitta någon bra.
förrän igårkväll!
På den eminenta sidan taobao.cn. såklart!
åh den verkar vara så himla fin.
Nicole hjälpte mig att beställa den idag. (vi gjorde det efter klockan 17. så den kommer inte imorgon, utan i övermorgon)
jag valde den röd-orangea med svart snöre.
hoppas att den är lika fin i verkligheten som på bilden.
nu kan ni få gissa vad det här är som jag trampade i på golvet i mitt rum när jag kom tillbaka från sverige.
en halstablett!!!!! som efter två veckor öövergiven på golvet bestämt sig för att anta flytande form. Ni anar inte hur klibbigt det var.
nu har jag alltså en ännu en beskrivning av fukten i mitt rum. “det är så fuktigt att halstabletter smälter om de ligger framme.”
nu väntar jag bara på att jag ska vakna en dag och märka att det har börjat växa simhud mellan tårna.
summer åkte på semester till Japan idag.
jag frågade om jag fick ta ett foto av henne.
det fick jag.
hon ställde sig snällt och log mot kameran.
sen kom de. som en reflex. de obligatoriska två fingrarna upp i luften.
det är nämligen så man gör här när man blir fotad.
bara så att ni vet.
nu är bloggstrejken över.
den var ett totalt misslyckande.
kanske den mest misslyckade strejken någonsin.
den resulterade nämligen inte i någonting förutom att jag möjligtvis blev ännu mer irriterad över den rådande situationen.
Men nu ska jag inte tänka mer på det. ni får helt enkelt titta här på första sidan och vara nöjda trots att det inte blir mer spännande än så.
idag träffade jag Nicole i stan.
Solen sken och det kändes som vår i luften.
vi satte oss i solen och Nicole lärde mig att vika stjärnor. och fåglar.
det är inte så svårt att gissa vilka som jag har gjort…
Men nicole sa att jag hade potential. En dag kanske mina stjärnor blir lika fina som hennes.
Hon berättade att när hon var liten så var hon hemskt kär i en kille. Så hon vek 365 stjärnor och lade i en glasburk och gav till honom. Man får visst önska sig något när man får en stjärna, så han fick en önskning om dagen i ett helt år.
Det tyckte jag var fantastiskt fint av henne.
Jag fotade några kinesiska barn. Det är så lustigt att de inte använder blöja här. De bara låter byxorna vara öppna där bak.
Det måste vara lite kallt om rumpan så här på vintern.
Sedan kom en gullig mamma med sin ännu gulligare son och ville ta ett foto på oss. det fick hon gärna.
och himlen var full av flygande drakar. det var en fröjd att se.
fast det var en ännu större fröjd att titta på farbröderna som manuvrerade dem.
Sedan tänkte vi att ett besök på museet skulle vara en fin avslutning på en trevlig söndag i Shanghai.
tyvärr var det inte bara vi som fått den idén. Kön var jättelång. Och visst kan det vara kul med museum. men så kul är det faktiskt inte. så vi struntade i det och fikade en gång till istället.
sen var den dagen slut.
snart ska jag lägga upp jordens inlägg om EXPON! vi åkte nämligen dit ett gäng igår och kollade in bygget. det var hemskt spännande. Snart har jag ordnat alla bilder och då ska ni också få se!
som ni nog har märkt är bloggen trasig.
jag vet inte hur jag ska laga den.
och jag trodde att min bror kunde hjälpa mig.
men nu har jag tröttnat.
jag tänker inte skriva ett ord till här förrän sidan fungerar igen.
det är synd för jag har massor att berätta.
hoppas att vi ses snart.
