idag har jag inte orkat resa mig upp från sängen på hela dagen. jag har legat nerkrupen under täcket och mått illa och bara velat försvinna lite grann.
I förmiddags kom summer in med ett kokat ägg. hon sa att jag måste äta frukost iallafall.
jag åt ägget. sen kräktes jag upp ägget en stund senare.
sen har jag legat här i sängen. och tyckt sådär fasligt synd om mig själv.

när det blev eftermiddag började det dundra och braka utanför fönstret. idag är det lyktornas festival i kina.
jag tittade ut genom fönstret, det är fullmåne och himlen börjar gulna av allt krut. jag kan inte se fyrverkerierna men de speglar sig i glasen från skyskraporna.

summer kom in och frågade hur jag mådde. sen bjöd hon mig på en liten söt soppa med Yuanxiao dumplings fyllda med olika söta saker. det är en traditionell rätt just för den här dagen.
den är god men jag kunde bara äta några stycken.

sen frågade hon om jag ville ta någon medicin.

jag sa att det var svårt för jag vet inte vad det är för fel på mig.

då tog hon fram en stor medicinlåda, och så ringde hon sin mamma och pratade en stund.

sen fick jag sörpla i mig innehållet i en sån här liten flaska. det ska visst vara bra om man kräks och är dålig i magen. om man till exempel har ätit något dåligt.

jag hoppas att det hjälper.

det låter så vackert med lyktornas festival. och summer berättade om när hon var liten och de sprang längs gatan med drakar och lyktor.

jag hade hemskt gärna velat gå ut och se på spektaklet. men nu går all min energi till att försöka att behålla de där dumplingsarna som jag åt för en stund sen.

nu har han åkt.
allt blev plötsligt så grått och tråkigt.
tre månader. tre månader. tre månader.

nej nu ska jag sluta gråta och så ska jag dricka te och titta på marie antoinette och så ska jag bara tänka fina postitiva tankar. som att jag är världens lyckligaste som har den bästa i världen. och att jag befinner mig i världens coolaste stad. och om bara några veckor kommer jessica och sanna. och sen kommer erika och sen kommer mamma. och emellan det så händer det så himla mycket spännande. och jag ska försöka att inte gråta. så mycket.

jag känner mig som den här förvirrade pussfisken.

hissen upp till min lägenhet är inte så rolig.

Dessutom har den en övervakningskamera. så att gubbarna i det lilla båset vid ingången till huset kan hålla koll så att man uppför sig.

Men sedan jonatan har kommit hit har det blivit en nöje att åka hiss.

vi brukar titta upp på kameran. fnissa. titta på varandra. ställa oss i en vinkel så att vi verkligen syns. och sen bjuda på en liten hångelföreställning.

vakterna vekar uppskatta det hela. de skrattar och sträcker sig ut ur sitt bås för att få en skymt av oss när  vi går förbi. och vi fnissar och det känns så där härligt busigt.

dag tre började med att vi tog en buss från Tunxi tidigt på morgonen, upp till foten av berget. Jonatan hade beslutat på förhand att viskulle gå upp och ner för berget på en dag. trots att guideböcker och människor vi mötte sa att det inte var en så bra ide.

jag tyckte inte heller att det lät som en så bra ide. men man vill ju inte verka klen. så jag gav upp diskutionen och började bestiga de oändliga trapporna.

sedan. mitt i allt tunga vandrande upp för berget, fick vi syn på en man (och sen en till och en till och en till) som gick och bar en väldig massa saker. de hade väldigt tunna kläder på sig. och inga vantar. jag slutade med ens att jämra mig.

och traskade vidare.

jonatan var en riktigt gentleman och bar ryggsäcken nästan hela vägen!

det var kallt och snöigt men det var härligt i solen.

till slut kom vi upp till toppen av berget! Här är utsikten från “starting to believe peak”. De hade väldigt tydliga namn på de olika utsiktspunkterna.

efter lite nudelsoppa på toppen försökte vi gå ner för berget igen. vi råkade hamna i en väldigt lång kö. så lång att man faktiskt inte kunde se slutet. Vi stod i kön i 40 minuter. sen bestämde vi oss för att ta en annan väg ner istället.

men nu började klockan bli mycket. och det var inte många timmar tills solen skulle gå ner. Vi sprang ner för de västra trapporna. som är kända för att vara valdigt långa - men den finaste vägen ner för berget.

Det var snöigt på trappstegen men vi sprang och hasade oss ner så fort vi bara kunde.

plötsligt ropade jonatan på mig. jag trodde att han ville visa en vacker utsikt. men det var den här trappan som han syftat på. Den enda vägen ner - var en trappa som inte längre var en trappa. utan en iskana utan steg.

jonatan försökte tappert ta sig några steg ner, men höll på att tappa balansen på isen och fick en nära döden upplevelse.

det var förfärligt. vi var helt slut och halvvägs ner för berget. och det höll sakta men säkert på att bli mörkt.

det enda vi kunde göra var att försöka samla krafterna och ta oss upp till toppen igen.

alla hotell (som för övrigt var väldigt dyra) var såklart fullbokade när vi väl kom upp.

då kom en kvinna och erbjöd oss ett rum för 500 kr. Det visade sig vara ett skjul snarare än ett rum.

här ser ni dörren till skjulet, fotat på morgonen efter.

men vi hade faktiskt inte så mycket att välja på. jonatan fick ner priset till 300 kr och sen fick vi tappert krypa ner i sängen, med alla kläder på, och försöka få lite sömn. det var kallt och murrigt, men vi hade iallafall klarat oss helskinnade ur detta dramatiska äventyr.

det var vår tredje dag i huangshan.

jag har så himla mycket att berätta. har ju inte ens kommit till den mest spännande biten på vår resa. nämligen dag 3!
vi får se när jag hinner skriva om det. mest vill jag bara pussa på jonatan hela tiden.
Idag börjar jobbet igen. men först ska vi iväg och jonatan ska få akupunktur. han är lite nervös.
jag är spänd. och kameran är med.

hörs!

andra dagen hade vi tänkt gå upp i bergen. men när jag vaknade på morgonen hade jag hemskt ont i halsen, och tyckte förskräckligt synd om mig själv. jonatan kände sig också lite krasslig. så vi bestämde oss för att sova några timmar till och sen begav vi oss ut på landsbyggden för att kolla in några gamla välbevarade kinesiska byar. Som varit inspelningsplats för några av Zhang Yimous filmer.

först åkte vi till Xidi. Man var tvungen att betala inträde för att komma in i byn. 80 kr per person.

vi hade inte med oss några studentkort, men jonatan är så himla klurig. han visade fram sitt vanliga svenska id kort och så bad han mig visa mitt körkort. och så sa han att det var våra student IDn.

de granskade noga de märkliga svenska plastkorten med våra bilder på. och sen, när de verkligen försäkrat sig om att det var våra studentkort, sa de okej. hihi. och så fick vi gå in för halva priset överallt.

jag försökte fotografera jonatan i en rund dörrarna. det var svårt att få det bra.

vi betalade en tjej 30 kr för att visa oss runt. tyvärr var hennes engelska uttal väldigt bristfälligt.

men jag tror att hon försökte förklara något om att människorna på den här tavlan är avbildade efter sin död och därför  har gestaltats rundade. som en punkt i slutet av en mening.

sen bjöd jag guiden (till höger på bilden) på lite klassisk maja-underhållning i form av akrobatik. hon verkade måttligt imponerad.

sen gick vi ut ur byn. då kom den en häst springande längs vägen.

jag undrar var den var på väg.

sen tog vi en buss till honcun.  en annan välbevarad gammal by. jonatan tycker att den här bilden är en tråkig vykortsbild. han kan vara tråkig själv!

överallt hade de smyckat väggarna med årets slakt.

vi hittade några ankor som överlevt. kanske för att de hade så konstiga knölar på näbben.

jonatan - vilken poser.

vi köpte någon slags kaka som var mer snygg än god.

jonatan hälsar att det kanske ser ut som att han slickar på grisen. MEN HAN NUDDADE FAKTISK INTE.

sen satte jag mig ner framför kameran och försökte se gullig ut. bara för er.

på vägen tillbaka i bussen såg vi nybyggda områden med liknande arkitektur som i de gamla byarna. att döma från vad jag såg från mitt säte såg det lyckat ut.

sedan råkade vi åka med bussen till Tunxi och inte Tankou där vårt hostel låg. och när vi kom fram hade alla bussar tillbaka slutat gå. och det var billigare att ta in på ett hostel för natten än att ta en taxi tillbaka. så vi stannade i tunxi och åt en trevlig middag med ett par killar som också bor i shanghai, som vi stötte på vid busshållplatsen.

sen var den dagen slut!

i måndags åkte vi och tog tåget mot huangshan. tåget avgick 17.45 och skulle vara framme nio på morgonen.  vilken resa! vad långt vi skulle åka! vi hade köpt de dyraste biljetterna  och för 269 kr var, fick vi en egen kupé (den var egentligen för fyra personer men vi hade tur och blev ensamma i vår).

Det visade sig att det inte var avståndet som gjorde att tågresan tog så lång tid, utan antalet stopp…

tåget stannade nämligen ungefär varannan kilometer, och i minst 20 minuter varje gång.

men till slut kom vi iallafall fram och då stod en kvinna och väntade med en lapp med Jonatan och Maja skrivet på med väldigt gulliga handskrivna bokstäver. Nicole hade fixat ett hostel till oss för 80 kr per natt. vilken tjej.

Man får ju förstås vad man betalar för och rummet var kanske inte det fräschaste. (men det slutade ändå med att vi bara sov där en av nätterna vi betalat för. på grund av en massa oförutsägbara händelser)

Första dagen åkte vi till några vackra vattenfall. Här sitter jag och försöker smälta in den sköna naturen.

kineserna verkade nästan lika intresserade av att fota oss som den vackra omgivningen, och ibland passade vi på att be dem knäppa några bilder med min kamera när de ändå var i farten.

vi gick över en kärleksbro. där hade många passat på att låsa fast kärlekslås. jonatan insisterade på att vår kärlek inte behövde något lås för att bestå..

jag hoppas att han har rätt.

sedan smet han iväg för att kissa bakom ett träd. när han kom tillbaka, utbrast han triumferande “maja nu vet jag varför det kallas gula bergen!!”

han bad mig gå och titta själv. och där bland buskarna. låg de massvis med guldfärgad glittrande frigolit. det var ytterst märkligt.

på kvällen åkte vi till ett resort med varma källor. det var helt magnifikt.  det rykande varma vattnet sprutade ut ur stendrakar. och utsikten var otrolig.

det bjöds även på buffe och man fick härliga resortkläder att ha på sig när man duschat och gjort sig fin efter badet. Det fanns även massagestolar och tv underhållning.

Jonatan tog helt ogenerat med sig resortkläderna hem och envisas nu med att använda dem som pyamas.

det var vår första dag i huangshan. fortsättning följer.

efter en massa äventyr, med bergsbestigningar, nära-döden-upplevelser och en högst oplanerad natt uppe på berget. så är vi äntligen hemma i shanghai igen.

nu har vi fått i oss några grillspett nere på gatan och det ska bli så skönt att krypa ner i sängen och bara sova tills vi vaknar igen.

då ska ni få bilder.

nu har vi varit pa resande fot i tva dagar. kina ar helt tokigt. om man tycker att shanghai ar billigt sa ska man ut pa landsbygden och harja! vi akte just taxi for 6 kr. 

vart hostel kostar 80 kr per natt for ett dubbelrum. men sa ar det ju kanske inte det fraschaste stallet pa jorden heller. forsta dagen akte vi och vandrade langs vackra vattenfall. det var valdigt fint. och vi verkar vara de enda icke kinesiska turisterna i hela dalen. (och aven om alla andra ocksa ar turister, sa kanns det mer genuint eftersom alla runt en ar kineser)

pa kvallen akte vi till nagra varma kallor. det var helt underbart. vi badade i det rykande heta vattnet, och utsikten bestod av snoiga berg och kinesiska lusthus.

idag akte vi till nagra byar ( Xidi och honcun ) med vacker gammal kinesisk arkitektur. sen akte vi en buss och hamnade  i mitten av ingenstans och lyckades inte ta oss tillbaka till hostellet.

vi hittade en japan och en brittisk taiwanes och tog in pa deras hostel.  vi akte cykeltaxi for tva kronor till en trevlig restaurang och at en god middag och nu sitter vi pa ett gigantiskt internetcafe. dar det kostar 2 kr for en timme vid en dator.

jag uppdaterar med foton nar vi kommer hem igen.

jonatan halsar att det roligaste sen han kom hit var nar vi satt i taxin haromdagen, och de spelade en cover av black eyed peas “my humps” pa kinesiska… jag ar beredd att halla med honom. det var valdigt roligt. (ni kan ju prova att soka det pa youtube, jag kommer tyvarr inte at den sidan harifran…)

nu åker vi till gula bergen, huangshan, och insuper lite skön natur när det är som bäst.

och igår såg vi det här.

Igår när jag ankom till Shanghai förväntade jag mig en pittoresk stad, ganska sliten, med  ett centrum med några skyskrapor. Jag har ändå följt majas blogg och trott att det är ungefär så det ser ut. Nu känner jag mig lurad…. Maja bor mitt bland 40våningshus i ett downtown som sträcker sig så långt ögat kan nå! Mäktigt! Så förvänta er ett urbant sagoland när ni kommer hit.

Kontrasterna är dock overkliga. Mitt bland de stora skraporna finns ändå ruttna områden där folk lever på varandra. I ett av dem käkade vi lunch idag. En skål med dumplings var, i en het soppa. 10kr tillsammans. Överkomligt.

Imorgon åker jag och min tuturduva ut på landet på vår vandringsresa. Vi ska gå i bergen och hångla bland bambuträden!

nu ska jag åka och möta jonatan! det ska bli så otroligt fantastiskt underbart!
på självaste kinesiska nyårsafton och allt.
Solen skiner och det är iskallt. perfekt nyårsväder. många av de små affärerna har stängt inför ledigheterna, och bytts ut av försäljare på gatorna som säljer ungefär tre olika saker: Blommor. fiskhuvuden och smällare.

kineserna gillar fyrverkerier. men när det är fest då är det smällare som smäller högt - som smäller högst! det har redan börjat smattra utanför fönstret de senaste dagarna. men ikväll kommer det tydligen kännas som att vara med om tredje världskriget, i ljudnivå.

Jag tänker försöka att inte låtsas som att det är några konstigheter. så att jonatan tror att det är så varje dag här. visst vore det kul!

häromdagen hade jag med min kamera till jobbet.

så jag passade på att fota lite när jag gick en promenad runt kvarteret på lunchrasten.

så här såg det ut:

här ser vi några som verkligen bemästrar konsten att lasta på en cykel. det är visserligen en trehjuling,  och lasten verkar bestå av 90 procent frigolit. men det imponerar ändå på mig.

sen traskade den här mannen förbi. jag tror faktiskt att det han bar på var tyngre.

det finns ungefär lika många elcyklar och mopeder, som människor i den här staden. och här ser ni hur de löser problemet med kyliga vintervindar! med de här genialiska armvärmarna. praktiskt. men framförallt väldigt tufft.

den här byggnaden höll jag minsann helt på att missa. jag såg den knappt. den smälter på ett nästan magiskt vis in i omgivningen. titta noga så ser ni den också.

den här människan gick baklänges. jag är helt allvarlig - det var han också.

jag undrar om det berodde på att han precis gått förbi den där baren med de hemskt märkliga fönstrena och dörrarna och bestämt sig för att backa tillbaka för titta en gång till. det gjorde iallafall nästan jag första gången jag såg dem.

ett till snyggt paketerat cykellass. verkar vara den lokala flyttfirmans vrålåk. Lägg märke till tanterna i bakgrunden. så himla söta.

det ser ut som att den tredje tanten, bakom trädet, sitter med en röd hjälm på huvudet. jag minns inte, men det vore coolt om det var så.

de otroligt raffinerat konstuerade bänkarna, som gubbarna och tanterna brukar hänga vid efter sin morgongymnastik, var alldeles nymålade. de verkar har passat på att spreja marken under lite när de ändå höll på.

matilda min favoritsjuksköterskestudent! titta vad jag hittade i ett litet bokstånd här i shanghai. ditt perfekta block.

det var så himla fint så jag var bara tvungen att köpa det till dig.

nu är bara frågan hur det ska komma i dina händer. ska jag skicka det? eller så kan du bara titta på det här på bloggen och njuta av att det är ditt och längta tills jag kommer hem så att jag kan ge det till dig personligen.

först och främst vill jag bara klargöra en sak:

summer är inte sur på mig. hon är min vän. hon förlåter mig när jag stökar till i hennes rum. för det är sånt vänner gör. jag var inte orolig en sekund. jag bara tyckte lite synd om henne där och då.. så ni behöver inte bekymra er mer för oss. vi har det bra.

nu tänkte jag visa er mitt senaste nederlag. folk är alldeles för dåliga på att dela med sig av sina mindre lyckade äventyr tycker jag. det är synd, det är ju härligt att läsa om andras misslyckande - det vet ju vem som helst. så här bjuder jag på mitt senaste:

jag var på klädmarknaden. (jag vet. det händer allt för ofta. men det är som en drog ska ni veta. man beställer något och då måste man ju åka tillbaka och hämta ut det när det är klart. och när man ändå har tagit sig dit är det ju lika bra att beställa något nytt. och så snurrar det på av bara farten.)

Det här var hursomhelst från början tänkt att bli en klänning.

den blev oerhört ful.

jag beklagade mig och sa till sömmerskan att jag aldrig någonsin kommer att använda den, men att det inte var hennes fel. det var inte hennes fel. det var helt mitt fel. jag skulle ha förutsatt att den modellen med det tyget inte skulle bli någon succé.

tyget är så himla fint. det är i grovt siden i blått och orange.

men det hjälpte inte den här gången. i ren desperation lät jag henne sy om det hela till en topp och en kjol.

toppen blev lite för kort - och lite för vid, för sitt eget bästa. (ni ser ju själva hur jag har försökt att korrigera det hela genoma knöla ner den i en kjol).

och kjolen, den blev pluffsig på alldeles fel ställen.

Summer sa att jag såg ut som en prinsessa, när hon agerade fotograf för en stund sen. jag tycker om henne för det. - men jag tycker ändå bättre om jessica för att hon skulle hålla med mig om att man får MONSTERARMAR i den där förbannade toppen.