I början av förra sommaren fick jag ett brev från KTH som var signerat av rektorn, det var min kandidatexamensbevis.

Gissa om jag blev glad! all smärta och ångest från våren var som bortblåst och plötsligt stod jag där som en vinnare med detta vita papper som bara osade acceptans.

Jag berättade den glada nyheten för Micke, en kompis i klassen.

Han gratulerade mig artigt och frågade på skämt “så nu har du ramat in det och hängt upp det på väggen?”.

jag gav då i från mig ett lätt nervöst skratt och det blev uppenbart att han hade träffat mitt i prick.

(jag hade till och med rivit ut ett av mina studentklassfoton för att göra plats för det här nya fräscha stycket bekräftelse.)

men vi är ju inte sämre kompisar än att vi kunde ta oss ur den något pinsamma situationen, så istället kom vi fram till den smått geniala iden att  göra en fotoserie med mig och mitt inramade kandidatexamensbevis.

något i stil med “sommaren med mitt kandidatexamensbevis” skulle den heta.

Jag genomförde faktiskt projektet. och det blev riktigt bra.

Men sen var jag en tönt och la aldrig upp bilderna på facebook. jag var väl rädd att någon av mina årskurskamrater som fortfarande inte fått ut sin examen inte skulle se det roliga i det.

Men nu satt jag och bläddrade bland gamla foton och fan va fin den  är, min fotoserie. så nu visar jag den för er här! även om den är lite out of date.

Så här ser den ut: (man kan klicka på alla bilder och göra dem större)

Maja vaknar, och säger god morgon till sitt Kandidatexamensbevis. Dags för ännu en härlig dag tillsammans.

Maja gör i ordning sallad, med Kandidatexamensbeviset på tryggt avsånd.

Maja och Kandidatexamensbeviset äter lunch.

Maja går ut och dansar i kvällssolen med sitt Kandidatexamensbevis.

Maja blickar ut över skärgården. med sitt Kandidatexamensbevis.

Maja tar en tur med roddbåten, med sitt Kandidatexamensbeis.

(det var helt misslyckat att försöka ro och samtidigt hålla uppe ramen så att den skulle synas ordentligt).

jag kanske ska tillägga att det här inlägget egentligen är något av en PR kupp för att visa att mitt landsställe kanske är det vackraste på jorden. Dit måste alla komma och hänga med mig i sommar.

inatt drömde jag att jag hade skrivit ett inlägg där jag funderade på vad som ska hända med min blogg när jag kommer hem från Shanghai om drygt en månad.

om jag skulle fortsätta med den överhuvud taget? jag startade ju den för att jag skulle hit, vad skulle jag skriva om när jag kom hem?

Folk blev som galna i min dröm, över tanken på att jag skulle sluta.

Det startades till och med en fan-sida i min bloggs ära på facebook. den hette något i stil med “MAJAS BOK! - vi som älskar majas blogg och vill att hon ska fortsätta skriva när hon kommer hem till Sverige”

massor av mäniskor blev medlemmar och jag njöt av uppståndelsen, och kunde slutligen officielt gå ut med att “okej det är klart att jag fortsätter, om ni så gärna vill”

Sen vaknade jag för en stund sen och insåg att det inte kan vara helt sunt att ha sådana fantasier.

om jag fick välja en bild som beskrev mig. så skulle det nog bli den här:

jag fick ett mail om att en bekant taggat en gammal bild av mig på facebook.

men jag har ju ingen utlandsregistrerad VPN klient så jag kunde inte gå in och se den.

Men nu har jessica mailat fotot till mig. (det till höger)

jag vet inte vad jag ska säga.

tack till alla er som var mina vänner sommaren 2007. jag måste haft en ljuvlig personlighet

sovande man på luftkonditioneringsaggregat.

(notera att byggnadsställningen är gjord helt i bambu. både snyggt och praktiskt)

igår var det en strålande vacker dag i shanghai.

jag och elin åt brunch i solen.

sen skulle jag iväg en sväng till kontoret och skapa lite magi.

för att sedan åka och spela badminton.

elin ville inte följa med och spela. hon hälsade att hon suger på allt som har med bollar att göra.

okej det sa hon en annan dag men det är fortfarande lika kul.

sen hörde Marie av sig, en tjej som jag raggade upp på burger king för några veckor sen.

jag hade råkat beställa in en meny där man fick två whopper istället för en.

så den gav jag bort.

så enkelt var det att få en kompis. ni som undrar hur man bär sig åt.

på väg till badmintonen fick jag syn på de coolaste killarna ever (jonatan blir så uppretad av att jag skriver om coola killar i varannat inlägg, så nu har det blivit lite av ett obligatoriskt moment!)

ni som är arkitektnördar som jag vet vad jag menar när jag säger att de här killarna har en given plats i många fotomontage i framtiden!

efter badmintonen var det dax för en gruppbild! här är mitt badmintongäng. (ni kan klicka och göra bilden större, jag och marie är högst upp till vänster)

sen blev vi medbjudna på middag!

det var hemskt trevligt.

det var en lokal restaurang.

det vet man att det är om besticken och tallrikarna är inplastade när de ställs fram på bordet. det verkar anses extra lyxigt.

och så är det ungefär lika sexig belysning som på ett sjukhus!

men man får ett eget rum om man är en stor grupp. och det är najs.

och så kan man äta och dricka hur mycket som helst och det blir ungefär 30 kr per person. det är också najs.

sen spelade vi ett “Cluedo”liknande spel, där man skulle gissa vem som var mördaren.

det var spännande.

och nu vet jag hur man säger polis och mördare på kinesiska. och det är ju alltid bra att kunna.

nu ska jag berätta lite om var jag bor.

här har ni en karta. den röda pricken är mitt hus.

jag bor på Nanyang Lu. det är en lugn liten gata.

Parallellt med den går Nanjing road. det är en shoppinggata med gallerior. Alltså NK stuket. fast värre. och typ hundra stycken, uppradade efter varandra. det är bissart hur många de är. och hur dyra de är. inga västerlänningar handlar där. bara rika asiater.

när jag åkte förbi häromdagen så såg jag att de gjort om ett av husen till en Louis Vuitton väska… (vid den blå pricken på kartan).

sen svängde jag in på min gata. OCH när jag närmade mig mitt hus möttes jag av det trivsamma ljudet av metall som möter metall.

där satt ett gäng glada lirare i solen och återvann kretskort.

och min utvecklingstakt är helt sjuk.

häromdagen gick jag för tredje gången till den lokala kemtvätten för att se om de hade lyckats göra rent min jacka.

Den har nämligen blivit besudlad med den mest försräckliga svettlukten ni kan tänke er.

jag kan inte begripa att mina små armhålorna har kunnat ge upphov till denna  omänskligt fräna odör.

kvinnan i affären tog ner jackan från klädstången, jag slet av plasten som den var paketerad i och dränkte näsan i sidentyget och andades in djupt. LUKTEN VAR KVAR.

jag bad biträdet att också lukta, hon gjorde som tillsagt och rynkade på näsan i medhåll.

jag sa att jag ville ha pengarna tillbaka, nu hade de försökt tre gånger och jag hade officiellt gett upp hoppet om att de någonsin skulle lyckas eliminera mina svettpartiklar ur det vackra gröna sidentyget. *buhuuu*

Då fick jag ringa och prata med chefen.

han frågade om jag brukar använda deodorant regelbundet.

Vafan!  det ska väl han skita i. jag kom in med ett probem (lukt) som jag ville att de skulle fixa.

jag fick pengarna tillbaka, de insåg väl att det var ett hopplöst fall.

men det här känns ju helt sjukt. finns det verkligen inget sätt att rädda jackan?!

så här tror jag att de ser ut om man tittar i mikroskop - mina svettmonster.

vad tror ni om de här på ett band?

uppdatering. ni undrar vad jag menar med band. jag vet inte.

armband kanske.

eller hårband.

det viktigaste är att det är ett band.

idag på kontoret kunde jag inte hitta min mobil. Men jag tog inte det hela så allvarligt. jag hade väl glömt den hemma, tänkte jag.

men när jag skulle hem och gick till min cykel var det något som blänkte till i korgen.

där hade den lilla rackaren legat hela dagen.  (eller sedan jag var iväg på lunchen och postade ett kärleksbrev till jonatan)

sweet! vad tråkigt det hade varit om någon tagit den. jag har ju till och med gjort visitkort med mitt kinesiska nummer,

Allt var gött tills jag såg att jag hade fått ett meddelande.

Det  var jonatan som undrade varför jag inte infunnit mig till vår planerade skypedate.  åh. =(

jag hade varit på kontoret så länge att jag missat den.

ni som inte har upplevt denna typ av utdragen separation förstår nog inte vikten av dessa små ljuspunkter i vardagen.

jag hatar hatar hatar det här långdistanstramset. men nu är det bara en månad kvar.

Expon närmar sig med stormsteg här i Shanghai. Den har redan öppnat inofficielt, för coola, viktiga människor som blir inbjudna till “event”.

det blir inte jag så jag får snällt vänta till den 5e Maj när det öppnar för allmänheten. (fast jag har ju faktiskt redan varit där så helt ute är man ju inte.)

Överallt är det reklam för expon. (ÖVERALLT: på sopbilen, i mataffären, på godispaketet, i min hiss, på trottoaren, på väggarna, i tunnelbanan, i taxibilarna).
oftast är det en bild på någon av paviljongerna, och så står den blå maskoten Haibao och vinkar och säger “better city better life”. Ett populärt motiv är även barn av olika nationaliteter som ser glada ut.

Men den här bilden förstår jag inte. Varför är de klädda som att de ska ut i rymden???

i helgen. efter att jag träffat mannen som skulle varit så fin om han hade varit blå. begav jag mig söder ut, till Taikang lu.

(ja jag gick dit själv. elin, som jag envisas med att umgas nästan uteslutande med, var i Hangzhou).

Vid Taikang Lu är ett galleri -och småbutisktätt område i södra shanghai med små gator kantade av cafeer.

Jag var där en solig söndag så det var lite svårt att ta sig fram för alla turister, men jag förstår att de vill hänga här. det är väldigt mysigt.

men eftersom det är så hippt och “arty” så kostar allting lite mer också. (kortlekar med olika kinesiska figurer, som brukar kosta runt 10-15 kr, såg jag i en butik här för 30). det var lika bra det för jag hade ändå inga pengar.

men det var kul att bara gå runt och titta.

jag hittade en lustig butik med allt man kan tänka sig till sin hund. (kolla in rymdskorna till vänster.) najs.

sen hittade jag en affär med fina stickade saker. de hade ett par tumvantar, med en tredje vante som liksom hade två öppningar. så att man kan hålla handen inuti om man är en sån där töntig förälskad typ på promenad med sin älskade i vintern. de ville jag ha. Men de kostade 6oo kr. Så jag struntade i dem och lämnade en liten häslning i deras gästbok istället.

alla var så himla coola på Taikang Lu. och alla gick runt med stora fina systemkameror. (jag har också en systemkamera, men den var ingenting mot de jag såg där.) Kolla bara in den här killens. Hans var röd. Hur snyggt som helst. Han hade dessutom färgmatchat den med sin övriga outfit. vilken kille!

och vilka frisyrer folk hade! alltså damn vad cool den här kvinnan var!

när jonatan var här tog han ett foto på Volvos skylt runt hörnet från där jag bor. den saknade då ett O. det tyckte vi var lustigt.

jag vet inte om det beror på att jag lade upp bilden på min blogg (antagligen) eller det faktum att volvo nu är sålt till Kina. eller att de bara tyckte att det var på tiden. men nu har de iallafall satt dit ett nytt. den som har ögat på skaft ser att det inte var där från början, men jag skulle gissa att det tar max några veckor innan det har fått samma lager av smuts som de övriga bokstäverna.

häromdagen var jag hemma hos elin. vi åt gillekakor och kollade på henrik shyffert.

sen tänkte vi att vi skulle baka en kladdkaka. så då gjorde vi (elin) det. jag tittade på och gav henne små uppmuntrande kommentarer då och då, som “vilken fin kakaoburk, var har du köpt den?” (den var från bali.)

sen tänkte jag högt och sa “det är lustigt det där, det känns ju inte okej att gå till köket och röra ihop lite smör, socker och kako och sedan vräka  i sig några skedar av smeten. men så fort man har haft in det i ugnen och faktiskt gjort en kaka, då är det ju socialt accepterat igen, till och med uppskattat”.

typiskt oskön sak att säga när någon är i full färd med att göra en delikat kaka åt en.

stämningen blev aldrig riktigt lika uppsluppen efter det.

hursomhelst så blev jag så enormt sugen på godis häromdagen. men jag hade lovat mig själv att inte köpa något. så jag gjorde negerbollschokladsmet istället. som jag åt drirekt ur skålen - med händerna.

och nej. det kändes inte okej.

*inlägget är uppdaterat. 1800-talet hörde av sig och ville ha sitt ord tillbaka.

jag tog en kaffe och en muffin och en shanghai daily på ett cafe i helgen.
jag var inte så intresserad av tidningen egentligen men den ingick i priset. så jag bläddrade lite förstrött i den.
Och det första jag får syn på var det här:

daniel, jag hoppas att du börjar bära krona när du gift dig med victoria. så att vi slipper se den där blöta bakotslickade ursäkten till frisyr - EVER AGAIN.

// från en som vet vad hon talar om när det kommer till mode å sånt.

varje morgon innan jag går till jobbet går jag med tunga steg runt huset, för att se om jonatan-ankan kanske har dykt upp. det är naturligtvis helt irrationellt av mig att tänka att det finns en minsta chans. men jag är inte redo att sluta leta efter honom än.

jag brukar titta upp och försöka räkna ut hur han kan ha fallit. hur mycket kan en plastanka studsa? och kan han ha förflyttats mycket i horisontellt led på grund av den starka vinden? mitt fönster är på 21a våningen (av 25). undrar hur det kändes när han föll. om det kittlade i magen.

det är så himla ledsamt det här.

ni minns kanske för några veckor sedan, när jag gjorde ett litet  modebloggsinlägg. (här kan ni läsa det)

jag hade bland annat en liten gif animation med mina nya converseskor.

nu gick jag in och kollade vad sveriges modebloggsdrottning Kenza hade att komma med.

HON HADE ETT INLÄGG OM SAMMA SKOR! (här kan ni läsa det)

jag kan nu med överdriven självnöjdhet luta mig tillbaka och konstatera att mitt inlägg var både FÖRE hennes, och väldigt mycker snyggare!

nu när vi vet vem som faktiskt har koll på det där med trender, lär det ju blott vara en tidsfråga innan sveriges alla fjortonåringar springer runt i  ljusblå linnebyxor och rutiga sidentoppar så att det står härliga till.